OBS! Uppdaterat - Vecka 17-19: Konstbilden och modernismen

Konst kommer från ordet kunna. Det kan ju gälla inom många områden, men när det gäller bilder så kan man i stort sett begränsa sig till målningar, teckningar, grafik och skulptur. Begreppet har haft olika betydelser inom olika epoker. I Europa har konstens viktigaste perioder varit antiken, renässansen, realismen och modernismen. Under modernismen betyder utvecklingen i USA under 1900-talets senare del också mycket. Perioden vi just nu befinner oss i brukar kallas den postmoderna eftersom konstnärerna numera bygger vidare på och kommenterar modernismen i sina bilder.

Under antiken skapades grunderna för det praktiska bildframställandet och den så kallade estetiken, ett mer filosofiskt begrepp som kan formuleras som ”läran om det sköna”. Numera betyder begreppet närmare ett formspråk, en ”stil”.  Under renässansen, ca 1400-1600, (återfödelsen av de antika idealen) fick konstnären en identitet. Ur medeltidens hantverkarskrå utvecklades individen, mästaren. Begreppet renässansmänniska i betydelsen universalsnille formades. 

Lionardo Da Vinci var både uppfinnare, forskare och konstnär. Michelangelo blev lika högt uppsatt som en adelsman med sina målningar och skulpturer i Vatikanen. Och det hade hänt något med de religiösa motiven. Plötsligt hade madonnor, helgon och Kristusfigurer fått personlighet. Påvar och hertigar avbildades i realistisk eller karikerad form istället som tidigare; i idealiserad eller stiliserat symbolisk. Sandro Botticelli avbildade tidens stora diktare Dante Alighieri. Samtidigt med de vetenskapliga upptäckterna och upptäckterna av de nya kontinenterna, blev folk mer välmående och rika. Centralperspektivet och oljefärgen uppfanns. Pesten hade skördat 2/3 av befolkningen. Det fanns plötsligt gott om materiella tillgångar för de flesta. I detta gynnsamma sammanhang växte det som vi kallar renässanskonsten fram.

Efter renässansen kommer de stilriktningar som vi idag kallar barock och rokoko, som vi inte går in på nu. Men efter detta, i början av 1800-talet, kom romantiken, där känslolivet, gärna av överdriven art, dominerade bildkonst, poesi och musik.
I slutet på 1800-talet kom klassicism och nationalromantik, men också de första tecknen på förändring i gestalt av konstnärer som Paul Cezanne och Vincent Van Gogh som ses som föregångare till modernismen.

Modernismens viktigaste inriktningar

 

Impressionismen (slutet av 1800-talet)
När fotografikonsten uppfanns spelade det realistiska avbildandet gradvis ut sin roll. Konstnärer ville beskriva det som inte kameran kunde. Claude Monet målade en tavla som skildrar ljuset och speglingarna i vattnet vid en solnedgång. Den fick titeln ”impression”. Efter det började han och andra målare som i första hand skildrade upplevelsen som direkta intryck av ljus, färger och luft kallas för impressionister. En annan mycket viktig konstnär var Edouard Manet. Han utvecklades gradvis från realist till 

 

impressionist. En annan av de mest kända av de impressionistiska målarna är Auguste Renoir, som är mest känd för skildringar av parisiskt bohemliv.

Expressionismen (förra sekelskiftet och början av 1900-talet)

Riktningen känns igen på sin starka, orädda färgskala och sin uttrycksfulla, ohämmade stil, även i formen. Expressionisterna orsakade kaos vid sin första utställning och kallades ”vilddjur” av kritikerna. Den mest kända målaren hette Henri Matisse, som bildade en skola som undervisade bl.a. svenskarna Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén. Matisse var ganska ointresserad av sådant som perspektiv och hans bilder känns att vara mer platta och ”på ytan”. Däremot var kompositionen mycket viktig. Norrmannen Edvard Munch var 

den störste skandinaviske expressionisten. Hans målningar och grafik har förutom starka expressiva färger många tunga skuggpartier som skapar uttrycksfullt djup och kontrast. Han använder också ofta ett dramatiskt linjespel i bilderna. 


Kubismen (början av 1900-talet)
Efter att som ung målare först målat i renässansstil utvecklades spanjoren Pablo Picasso  snabbt. Han uppfann collaget (sättet att göra konst av tidningsurklipp) och assemblaget (3-D collage). Tillsammans med konstnären Georges Brauqe skapade han en konst som försöker renodla de grundläggande formerna i bilderna och som kallas kubismen. Picasso gjorde också bilder där modellen sågs från flera håll samtidigt. Han var förutom målare; tecknare, grafiker och keramiker. Fransmannen Ferdnand Legér var en av dem som utvecklade kubismen. Han var mycket intresserad av komposition, hade klara färger och kontraster. motiven skildrar ofta det moderna samhället. Han har en efterföljare i den svenske konstnären Otto G Carlsund, vars intresse låg mycket i former och volymer. Han är en av de som förebådar den abstrakta konsten.

Abstrakt konst (början av 1900-talet)

Den abstrakta konsten blev den naturliga fortsättningen på kubismen. Den lämnade helt det avbildande och intresserade sig bara för färger och formers förhållande till varandra. Konstverket blev inte en bild av någonting utan en tingest i sig själv. Konstriktingen har många olika utlöpare, från den ryske konstnären Vassilij Kandinsky på 1910-talet till Jackson Pollock som verkade bland många i den s.k. New York-skolan i USA på 1950-talet. Han  uppfann dropp- och stänkmåleriet (Action painting). På 1920-30 talet var den mest kända europeiska konstnären holländare Piet Mondrian, som började som realistisk målare men långsamt utvecklade sitt måleri genom förenklingar till total abstraktion och ett slags spel av mönster, ytor och färger. 


Dadaism eller DADA

En experimentell riktning efter första världskriget som var inriktad på att dekonstruera och bygga upp allt på nytt. Ett ifrågasättande av konstens väsen blandades med starka formexperiment och till synes slumpartade metoder. Konstnärerna experimenterades med måleri, ljud, poesi, foto, film och skulptur, så kallade DADA-objekt. De mest framträdande konstnärerna var fransmannen Marcel Duchamp och

den amerikanske målaren och fotografen Man Ray. Duchamp var den som skapade de första installationerna, genom att placera oväntade färdiga föremål s.k. ”ready-mades” i konstgallerier. Han menade att sammanhanget hade betydelse för vad som var konst eller inte. Poeten Tristian Tzara var dadaisternas ideologiske ledare. DADA fick senare betydelse för den grafiska designens utveckling.

Surrealism (första hälften av 1900-talet)
En konstriktning som skildrade det öververkliga, dvs dröm- och föreställningsvärldar med ett oftast ”realistiskt” formspråk. De största företrädarna var spanjoren Salvador Dali, tysken Max Ernst, belgaren René Magritte och senare mexikanskan Frida Kahlo. Man brukar beskriva riktningen som ”Det oväntade mötet mellan en symaskin och ett paraply på operationsbordet”. Surrealismen är ofta starkt illusorisk och överraskande, med en gåtfull symbolik. I Sverige fanns en surrealistisk konstnärsgrupp i Halmstad, med medlemmar som bröderna Axel och Erik Olsson.

Popkonst (1960-tal)
En konstriktning som uppstod i England och USA. Främsta företrädare är Andy Warhol, Roy Lichtenstein, Robert Rauschenberg och Claes Oldenburg. Konsten var en sorts realism som tog sig andra, nya former. Man utgick från företeelser som reklam, massmedia och vardagsliv och skapade konst av det som ofta betraktades som skräp, eller lägre nivå av kultur. Popkonsten uppstod som en följd av reklam och masskultur, men har efteråt i sin tur påverkat utformningen av reklam och popkultur. Man använde sig mycket av collage, assemblage, silkscreentryck och skulptur i olika typer av plastmaterial. Starka färger, serieteckningar, experimentell film, musik och olika former av performance och installationer var också vanliga. 

 

Uppgift: Välj en konstriktning inom modernismen. Försök att göra en bild i dess anda. Måla eller teckna. Du kan också klippa ihop foton och färgade pappersbitar (collage) eller göra något tredimensionellt (skulptur). Lämna in resultatet till mig senast 25/5 (arbetsrum 507, våning 5).

Material: Blyerts, tusch, färgpennor, vattenfärg, akvarellpapper, ritpapper, mm.


Den tidigare uppgiften i grafik utgår p.g.a. tidsbrist och lokalbrist delvis orsakad av vattenskadan i bildsalen.

Vecka 16: Tecken och symboler

Ett tecken bär på ett meddelande.

Ett tecken är en förenklad bild, men det betyder inte att den är mindre viktig för det, utan snarare tvärtom. Tecknet är stiliserat, vilket betyder att man har valt bort allt onödigt och bara sparat det viktiga. Man känner igen tecken på att de liknar det som de betyder. Därför kallas de också ”pictogram” (ung. bildmeddelande). Tecken är alltså starkt förknippade med kommunikation.

Ett exempel är trafikmärken. De är tecken som informerar, varnar och förbjuder trafikanter. De är gjorda för att vara så tydliga och så lätt att uppfatta som möjligt. De svarta silhuettbilderna syns bäst mot gul botten och varnings- och förbudsmärken har röda detaljer som signalerar fara. Eld är farligt och röd-gult, ”brandgult”. Giftiga insekter och grodor har skarpa. Dessa färgers innebörd är inlärda tecken.

Ett annat exempel är skrivtecken.

Om vi tittar på t.ex. kinesiska tecken är de utvecklade från bilder. Om man tittar på tecknet för man och kvinna kan man se att de liknar människor, starkt förenklade. Förutom namn på saker beskriver de i kombination andra begrepp. Till exempel kvinna + hus = trygghet och kvinna + barn = bra. De ursprungliga kinesiska tecknen berättade inget om uttalet. Varje kines lär sig minst 5000 tecken. Man undrar om det inte vore enklare om de hade ett alfabete istället, där varje bokstav representerar ett ljud? Svaret är att i Kina finns så många dialekter som är så annorlunda varandra, att man inte skulle göra sig förstådd över hela landet om man inte hade sina tecken.

Ett tredje exempel är de tecken som ständigt informera oss i vardagen, som hjälper oss att välja rätt toalettdörr om vilken knapp man ska trycka på och om någon gillar en på Facebook. De små tecken som sitter på datorerna tangentbord och på din DVD-spelare eller I-phone. Eller i applikationer och dataprogram, de som kallas ikoner. De är alla förenklade bilder, en typ av tecken.

En symbol bär på en idé
Symboler kan också kallas ideo­gram, eftersom de betecknar en idé. De är mer komplicerade i sin betydelse än tecken (piktogram). Symboler är mycket viktiga för människor, de förenar folk i grupper och propagerar för olika saker.
I politik och reklam används symboler för att övertyga och spela på människors behov av sammahållning. I idrott kan symboler för ett lag vara så starka att bara dess färger är identitetsskapande.
Emblem, flaggor, företag, religion, kärleksliv … det finns symboler i det flesta sammanhang.

Ofta blandar man felaktigt ihop tecken och symboler. Den största skillnaden ligger i budskapet, symbolen representerar något som den inte alltid liknar, man säger ju att den symboliserar något.
En symbol kan vara en kombination av olika tecken, men inte nödvändigtvis. En duva liknar ju inte begreppet fred, men ändå är den symbol för fred. I vissa sammanhang kan de betyda Guds ande.  Den har fått sin betydelse genom historisk tradition och religiösa föreställningar.

Sveriges rike och hockeylandskapet symboliseras av tre kronor. Vad den symbolen egentligen har för ursprung är oklart. En del historier berättar om tre kungar som ska ha grundat riket. Symbolen för Swedbank är en ek. Varför?

Ja, en ek eller ett träd står för mycket, ålderdom, trygghet, styrka, förgrening, tillit och mycket annat.


Det finns en symbol för läkekonsten som består av olika verktyg som läkarna hade förr. En del fotbollslag har flera olika tecken i sin symbol för laget. Under påsken äter vi ägg som symboliserar nytt liv. Våra flaggor och riksvapen är symboler som i sin tur kan innehålla tecken och andra symboler. Det finns många symboler för det onda och det goda.



Uppgifter:
1/ Skapa ett tecken för något. Arbeta med stilisering för att få ett tydligt resultat.

Alternativ: Förändra ett tecken som re­dan finns så att det får en helt annan betydelse. Idéförslag: Tecknet för övergångsstället, “Herr Gårman” kan man kanske förändra så att det betyder något helt annat? Rockgala, sjukhus, fotbollsplan ... hur skulle man kunna göra? Kopior med för­lagor finns!

2/ Skapa en egen symbol för något. Arbeta med förenkling och stilisering för att få möjligast entydiga och tydliga resultat. Tänk ut idén för symbolen or­dentligt.

Alternativ: Förändra en symbol som re­dan finns så att den får en helt annan eller delvis förändrad in­nebörd.


Idéförslag:

Hur skulle en ny symbol för en idrottsklubb se ut? Eller en ny flagga för Sverige? Eller för en ny religion?

Vecka 13-14: Färg och färgblandning

Vad är färg egentligen? Jo, det är olika våglängder av ljus. Det vita dagsljuset (som innehåller alla färger) reflekteras mot en målad yta och absorberas av den delvis. Det ljus som inte ”sugs upp” av ytor reflekteras mot våra ögon. Ytorna som reflekterar ljuset är av olika material och har olika mycket reflekterande yta. De innehåller olika ämnen som reflekterar ljuset olika. Talesättet ”I mörkret är alla katter grå” stämmer på sätt och vis. Det krävs ljus för att se färger, och utan ljus finns inte färgerna. Även fast jag vet att min skjorta är t.ex. gul så är det inte det när jag släcker lampan. Men det blir den när jag tänder igen. Olikt färgade ljus förändrar också färgerna på omgivningen.  Den typ av färgblandning som används när vi målar kallas subtraktiv. Det betyder att ju fler färger som används, desto mörkare blir det. Man minskar, subtraherar, ljuset ju mer man blandar färgen. Man kan blanda färgerna på paletten, eller lasera dem över varandra då det underliggande lagret torkat, särskilt när det gäller olja och akvarell.

Motsatsen är additiv färgblandning, som när man blandar ljus med lampor, i dataskärmar och TV. Då lägger man till ljus, adderar. Även om man lägger till ljus i form av vit färg, får man inte den rena, ljusare färgen utan färgen blir pastellartad, av en mjölkig karaktär. Komplementfärger kallas de färger som står mitt emot varandra i färgtoncirkeln som du ser på bilden. De kompletterar varandra med sina motsatser, blandar man dem blir färgen genast mycket mörkare. Därför är det bra att använda dem för detta, hellre än att alltid blanda i svart, som nästan alltid blir för mörkt. Placerar man komplementfärgerna bredvid varandra konstrasterar de. En gul färg är t.ex. alltid tydligast mot blått.

Färgtoner kallas de varianter i färgens mättnad och mellan mörkhet-ljushet som också kallas kulörer, eller nyanser. Ett mänskligt öga kan skilja på miljontals skiftningar. Varma och kalla färger är inget vetenskapligt begrepp utan en vedertagen benämning för olika sorters färgtoner (kulörer). De färger som befinner sig på den undre delen av färgtoncirkeln brukar heta kalla och de på den övre delen finns de som brukar kallas varma.
De varma färgerna verkar närmare och mer påtagliga, de kalla känns mer avlägsna och flyktiga.
 I landskapsmåleri brukar de kalla färgerna befinna sig i fjärran medan de varma är i förgrunden.
När man målar kan man göra det på många olika sätt och med olika sorts färger. Konstnärer använder mest oljefärg, akrylfärg, temperafärg, akvarellfärg och täckfärg.

Oljefärg är en långsamt torkande färg som består av färgpigment (färgpulver) och en oxiderande olja, främst linolja, som bindemedel.  Lösningsmedel är balsamterpentin. Färgen torkar genom att linoljan oxiderar och att terpentinen dunstar.  Oljefärg är laserande, men blir täckande då den läggs på tjockt. Underlag: Linneduk eller pannå (träskiva).

Akrylfärg är en snabbtorkande plastfärg som innehåller färgpigment blandat med ett akrylbindemedel. Färgtypen är modern. Akrylfärger är vattenlösliga tills de har torkat och har lägre lyster än t.ex. oljefärg, annars liknar de varandra mycket. Underlag: Duk eller pannå.

Temperafärg är en blandning av äggula, gummi arabicum, lim och olja som används för att binda olika former av pigment. När färgen lagts på torkar den mycket snabbt, vilket gör det omöjligt att måla "vått-i-vått". Används mest som undermålning för oljefärg som till skillnad mot tempera inte är täckande. Underlag: Duk, pannå.

Akvarell är en målningsteknik där färgen läggs på i transparenta skikt på ett tjockt, lätt sugande papper. Den målas ofta med en tjock pensel som kan hålla mycket vätska, samtidigt som den kan formas till en mycket fin spets. Man målar i flera transparenta lager. Det är svårt att ändra om man gör fel. Därför är det bra att måla i flera tunna lager med svagare färg än med mycket kraftig och mättad färg direkt. Man blandar inte färgen med vitt, utan sparar papperets vithet olika mycket i bilden. Man kan också kombinera målningen med blyerts- eller tuschteckning.

Gouache är en täckande vattenfärg, kallas därför också täckfärg. Liksom i akvarell är bindemedlet gummi arabicum. Gouachemåleri är utmärkt för motiv som behöver bearbetas eftersom man kan lägga mörkare färger först och sedan tillföra ljusare detaljer genom att blanda färgen med vitt, ett arbetssätt som inte görs i akvarell. Ljusa färger brukar också verka närmare än mörka och skapar skillnader mellan det som är närmare och det som är mer på avstånd. Man använder samma sorts papper som i akvarellmålning, men utgår ofta från ett tonat.

Uppgifter: Stilleben (eller nature morte)

Uppgift 1: Gör en målning av uppställningen på bordet med täckfärgsteknik (gouache). Använd dig av akvarellfärglådan men också av vit, täckande färg.
Måla på ett akvarellpapper, som gärna är tonat i någon mörkare färg, så att du inte utgår från vit bottenfärg.

Uppgift 2: Gör en målning på samma motiv, fast med akvarellteknik. Måla av det du ser med tunna skikt av färg som får torka in, men inte helt, mellan varven. Sug upp överflödig färg med en pensel eller svamp. Försök att hålla ned färgtonerna och öka på dem gradvis. Bara genom att spara papperets vithet får du fram det ljusa i bilden. För att göra det mörka i bilden, undvik om möjligt att blanda i svart, tona ned färgerna istället med att blanda dem, testa med komplementfärger. Prova särskilt grönt-rött, brunt-blått för att skapa mörkare toner.

Motiv:
Stilleben (stilla liv), även kallat nature morte (död natur), är en motivkategori som bara innehåller föremål. Ofta gäller det sådant som hör till hemmet – serviser, blommor, frukt, böcker men ibland dött villebråd, dödskallar mm, sedda på nära håll. Ett stilleben har ofta ett symboliskt innehåll.
Vanitas (fåfänglighet eller tomhet) är ett motiv i konsten som avser att påminna om livets förgänglighet. Motivet förekommer ofta i stilleben. Vanitasmotivet syftar till att påminna om jordelivets tomhet, och det manar till eftertanke om bestående värden. Inom konsten symboliseras vanitas ofta av en dödskalle men kan även framställas i form av något annat som dött, är tillfälligt eller har slocknat, till exempel ett stearinljus, en klocka eller en vissnad blomma.

Material: Vattenfärg, akvarell eller gouache. Blyertspenna om du vill.